sallykalered

Jag stapplar mig fram genom sekunderna. Jag önskar att jag kunde ta dagarna som de kommer men jag är egentligen beroende av att ha händelser planerade i förtid. Det ger mig tid att fundera och fantisera om fantastiska scenarion som jag vet aldrig kommer slå in. Jag är även en sådan som hela tiden "tar i trä" och tänker saker som "Om jag tänker att vi ska göra det här, kommer det inte att hända. Fast jag har tänkt på det motsatta också, så nu har jag ingen aning om vad som kommer att hända! Jaja, det märker jag väl".
Så snurrar mina tankar hela tiden. Jag kan börja gråta av en tanke och ett förfärligt, orealistiskt påhittat scenario som spelar på repeat innanför mina ögonlock. Det är som värst innan jag ska sova. Jag ligger och funderar över saker jag tycker känns bra att göra nu men som jag vet att jag kommer ångra så fort jag vaknar. Jag har lärt mig att tygla mig på det sättet. Jag har slutat skicka drastiska sms, även om jag fortfarande gör det ibland bara för att jag, en attention whore, söker bekräftelse. Men det ska vi inte gå in på nu.
Jag undrar bara, är det normalt att hela tiden vela med sig själv om vad som är rätt och fel? Har ni också funderat på om ni är riktigt friska, för att alla tankar bara virvlar om varandra?
Är det någon annan som legat sömnlös och plågats av elaka tankar som hela tiden slåss mot din förmåga att slappna av? Har ni också saknat någon så mycket att ni börjar fundera på vad som skulle hända om han/hon lämnade dig nu! Som i låten "Om du lämnade mig nu". Skulle du också sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm vara?
Mina tankar skrämmer mig ibland, det är därför det är så skönt att vara bland vimlande människor. Då glömmer jag tänka för en stund och får min efterlängtade bekräftelse. Lyssna till andras problem och slippa gräva mig djupare i mina egna. Låta tanken bli fri ett tag...
Nej, nu virvlar det igen. Allvarligt talat, är jag galen?


- this girl, crazy?
- hell yeah, fucking lunatic!