Desperado, why don't you come to your senses?

Jag är en människa av typen som hatar att inte ha min tid planerad och senare utnyttjad på allra bästa sätt. Så när jag tog steget in på sommarlovets första dag, med vetskapen om att jag är arbetslös, fattig samt att min bästa vän (och även pojkvän) är uppslukad 40 timmar i veckan, sex veckor framåt, med ett jobb som sker alltför många mil från mig för att det ens ska finnas en chans för oss att ses i veckorna.
Och med tiden har det blivit så att Linus är den jag främst umgås med, och även umgås med tillsammans med andra. Därför vet jag inte vad jag gör med min tid för tillfället.

Jag är väldigt imponerad av de människor som lyckats skrapa ihop sig ett jobb i sommar (utom de som bara fått ett kneg av era föräldrar) för det är en hård kamp, hörni! Jag vet inte hur många jobb jag sökt de senaste månaderna men det är säkert ett tjugotal, inte ett enda positivt svar. Intresseanmälningar, svartlistad av McDonalds, cv och personligt brev till höger och vänster spelar ingen roll längre. Ingen vill anställa en positiv och driven tjej som går teaterutbildning, har lätt att lära och vill bara ha någonting att göra! Och tröstande ord hjälper inte, för varje mail om att "tjänsten är tillsatt" drar ner en ännu djupare ner i dyngan men ändå söker jag nya, jävla skitjobb på Arbetsförmedlingens hemsida. När har någon någonsin lyckats få ett jobb därifrån?

Som jag nämnde tidigare finns det de som får jobb genom sina föräldrar och jag ska inte vara orättvis, självklart hade jag också tagit det om det fanns möjlighet. Men alla mina kontakter kräver utbildning, 18 år fyllda, körkort, tillgång till egen bil etc. Och när de väl fått sitt jobb skriver de sedan en statusuppdatering på Facebook för att klaga lite. "Åh, varför måste jag gå upp så tidigt?" "Åh, vad jag är trött" "Vore skönt med ledighet!".
Ni ska vara glada att ni ens har ett jobb! Jag har 1400 kronor på mitt konto, 700 kronor i kontanter fram till septembers studiebidrag. Och jag skulle kunna gå upp klockan 3 på natten och jobba 13 timmar i sträck om jag fick pengar för det. Bara jag får fördriva min tid och slippa vara den enda av ALLA jag känner som INTE har ett jobb!!

Sluta klaga allihop, sluta tjata, sluta vara bortskämda och tycka synd om er själva. Det borde även jag sluta göra för jag klarar mig alltid, det känns bara hopplöst att vara arbetslös. Jag tar tillbaka ALLT jag sa i vintras om att det inte är svårt att hitta ett jobb. Det är svårt.

Jag säger som Mia Skäringer (fast på mitt eget sätt):
Nu ska det här arbetslösa, fattiga, förkylda fettot gå och lägga sig och försöka stå ut fram tills dess att jag hittat ett bra jobb. Då lär min lycka vara fulländad. Tills dess, HÅLL KÄFTEN!

Yours truly

RSS 2.0