sallykalered

Det känns som att dagens nationella prov i engelska gick väldigt bra och jag fick ett VG på mitt matteprov. Nu försöker jag så gott jag kan att ladda batterierna inför tre veckors slit med olika prov. Idag har mitt sockersug tagit över och jag gjorde en kladdkakesmet förut för att stilla mina neurotiska ryckningar som skriker genom ryggmärgen "Ge mig stillhet! Ät, människa!"
Så jag har ätit lite av den nu. Det är definitivt godast att äta med slickepott. Men jag har ätit mat också. Mat är underskattat. Men tyvärr är det så att jag är väldigt kräsen och har nu i två dagar levt på en lunch innehållande två knäckemackor. Jag vet att folk brukar leva på mindre, men det är deras val. JAG BEHÖVER FÖDA. Men av lathet orkar jag inte äta längre. Visste ni att man, på grund av lathet, faktiskt hamnar i helvetet? Fast man får det mildaste straffet innan man får stiga upp till himmelen. Det var Dante som sa det, jag är oskyldig.

Ikväll ska jag se American Pie - Naked mile på sexan och äta min smet. Jag ska sova djupt hela natten förhoppningsvis och gå på hörseltest imorgon. Sedan ska jag ha gymnastik och jag borde verkligen packa min väska nu. På fredagen ska vi se treornas musikal, Fame, och sedan är det faktiskt helg. Valborg berör mig inte särskilt, förutom det faktum att det är första valborg i hela mitt liv som jag inte firar med mormor och morfar. Det känns bara jättefel...

Jag är känslomässigt instabil och något har nog krossat mitt stenhårda skal för jag gråter så lätt. Jag är inte ett dugg deprimerad, det är nog det bästa av allt. Vi ses nån dag, puss och kram.

Så idag hade vi estetisk orientering på morgonen. Och nu är det så att vi fått den fantastiska friheten att få välja själva vilken estetiskt verksamhet vi vill infinna oss på. Men eftersom vår älskade teaterlärare och vår halvdugliga musiklärare har fullt upp med musikalen Fame så kunde vi endast välja mellan dans och bild idag. Och självklart väljer jag dans!
Jag är inte bra på det, jag tycker att det är grymt jobbigt men jag tycker att det är fruktansvärt kul! Framförallt idag när jag kände mig lite mindre värdelös än vanligt. Vi gjorde som vanligt smärtsamma böj-och-sträck-övningar i början men så fort vi får sätta igång med koreografierna blir det roligt! Idag hade vi en koreografi som verkligen innehöll allt; nivå-skillnader, känsla, dynamik och lyft. Jag kan inte förklara hela koreografin men den var riktigt bra i alla fall och den slutade med att man var i par och så skulle den ena lyfta den andra. Marcus lyfte mig, starkt av honom. Åh, det var så roligt!
Så nu ska jag välja dans i vecka 20 också. :)

Annars så har jag varit allmänt nere och irriterad idag. Det faktum att man är kvinna gör sig påmind, som det gör varje månad. Jag har ont i ryggslutet, skriker åt folk som irriterar mig och äter ALLT i mängder. "Det är bara friskhetstecken". Så säger dem.
Alla killar är dödssjuka.

Jaha, och så är det såhär. På nåt mystiskt sätt har vi fått myror in i lägenheten. Och det betyder, för mig, att ALLT är jättesmutsigt. Så jag ska alldeles jättesnart sätta igång och städa bland annat badrummet. Och så säkert mitt eget rum, byta sängkläder förhoppningsvis.
För övrigt är vädret fantastiskt just nu, jag hoppas verkligen att det håller i sig till imorgon. Vi börjar onsdagen med ett litet sött nationellt prov i engelska. Det är ju verkligen vad jag behöver.

Det här är vad jag behöver:
Jag behöver minst 8 timmars ostörd sömn och en lagad middag. Man kan inte få allt..

Pelle Svanslös, en av de bästa julkalendrarna i mannaminne! Jag tittade på Pelle Svanlsö hemma hos Linus och i början av första avsnittet började jag gråta för att det var en sådan nostalgitripp. Allt kommer tillbaka, liksom. Och man tycker sånt man inte fattade när man var liten är roligt. Åh, den julkalendern är så välgjord och bra! Det är väl ingen som kommer sitta och titta på dagens julkalendrar om tio år, såsom vi gör med Mysteriet på Greveholm och Dieselråttor och Sjömansmöss. Skärpning, SVT. Annars så är nog tiden över för julkalendrarna. Jag skulle inte sakna dem, jag kan kolla på de jag växt upp med.
Åh, vi hann inte se klart andra delen. Jag måste göra det jättesnart, jag minns inte allt som händer. Vilken tur att min pojkvän har en så stor filmsamling. Verkligen jättetur ;)

För övrigt är jag jättehungrig och måste skriva teaterdagbok sen. Det var allt. Puss&kram.

Vi har ett problem som inte alls är ett problem. Det är mitt förändrade humör. Just nu har jag väldigt nära till tårar men jag känner mig inte särskilt ledsen. Men det kommer mest fram när jag lyssnar på musik från Disneyfilmer. Då känner jag sån nostalgi och så blir jag så ledsen för att barnen idag missar all den där asgrymheten som vi hade som barn. De klassiska Disneyfilmerna, det är inte mycket som slår det. Jag lovar, om jag någonsin skaffar barn ska jag proppa deras små skallar fulla med disneyfilmer från födseln!

Men alltså, väldigt känslosam just nu. Speciellt till musiken från Lejonkungen! Jag är all over de albumen på Spotify. Och på youtube. Och inte bara sångerna, även den helt instrumentala musiken av Hans Zimmer. Det finns en jättevacker del från första filmen. En av de mest sorgliga, som heter "...to die for". "Värd att dö för" på svenska. Åh, herregud. Tårfyllda ögon och klump i halsen. <3

LEJONKUNGEN 2 - WE ARE ONE