filosofi från ett pms-drabbat höstland
Jag vill ha dig nu som jag hade dig igår. Lättillgänglig och nära. Jag behöver raka svar, för jag blir sjuk av velande. Och jag kanske inte ens är kär. För jag blir aldrig kär. Men jag kan vara villig att ge det en chans, men då kräver jag din totala och absoluta medverkan och närvaro. Jag vet att det inte är någon bra idé, men kärlek är en väldigt svårfångad känsla. Det är då jag slängs mellan hjärta och hjärna. Det är verkligen där jag står. I halsgropen någonstans. Tristessen och säkerheten sliter i mina armar och risken håller hårt tag om mina smalben. Jag avskyr att tänka framåt, men i det här fallet måste jag det. Det är djupa saker vi håller på med, min vän. Och jag har ingen aning om vad jag vill heller.
Så jag antar att vi väntar och ser. Jag vet precis vad vi kollar efter.
Vi kollar efter känslan när båda vet att vi gör det här för egen vinning. Du och jag för våran skull.
Kommentera inte, det är så skönt att skriva av sig bara.
