sallykalered

Hostan sitter i och jag inne på ett syrekvävt gym, springandes på ett löpband, vore ingen bra kombo just nu. Jag undrar hur länge man ska behöva vänta? Sjukdomarna sprider sig som ringar på vattnet och IDAG insåg jag att det är dags att trycka ner sig i skolböckerna.
Om det inte vore för det faktum att Jocke har lånat mig de första skivorna ur Sex and the city-boxen. Jag avgudar den serien (och filmerna!!). Och det lockar ju tveklöst mer än att plugga ekonomi, skapande svenska eller skriva en vulgär monolog.

Det här är bilden jag skriver en monolog till och den ska vara vulgär, utmanande och humoristisk.
Vi får se hur det reder ut sig i maj...


Du, Linus. Jag älskar dig mest av allt i världen och skulle inte vilja förlora dig för allt i världen! <3

Jag tycker att min pälsmössa är jättefin! Men den har sina nackdelar.

Nackdelar:
- Det är äkta räv. Jag är oftast emot riktig päls.
- Den är stor! To much attention?
- Den hade nog passat bättre på någon med mörkt hår. Attans!

Fördelar:
- Min morfar har ju faktiskt gett den till mig
- Den är snygg!
- Den är unik, inte många har en likadan.

Det värsta är ju att det inte riktigt är så kallt längre som det faktiskt behöver vara för att jag ska använda den. Men om det blir riktigt kyligt en kulturafton tar jag nog på mig den. Plagg är till för att bäras (upp som den förtjänar...)

"Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och skriver detta - för vem? För ingen vän och för ingen väninna, knappt för mig själv ens, ty jag läser icke i dag vad jag skrev i går och kommer icke att läsa detta i morgon. Jag skriver för att röra min hand, min tanke rör sig av sig själv; skriver för att döda en sömnlös timme. Varför får jag inte sova? Jag har ju inte begått något brott.

Det som jag skriver ned på dessa blad är icke någon bikt; för vem skulle jag bikta mig? Jag berättar icke allt om mig själv. Jag berättar blott det som behagar mig att berätta; men jag säger ingenting som icke är sant. Jag kan dock icke ljuga bort min själs eländighet, om den är eländig.

Därute hänger den stora blå natten över kyrkogårdens träd. Det är tyst i staden nu, så tyst att suckarna och viskningarna från skuggorna därnere tränga ända hit upp, och en enstaka gång skär ett fräckt skratt igenom. Jag känner det som om i denna stund ingen i världen vore ensam mer än jag. Jag, medicine licentiaten Tyko Gabriel Glas, som stundom hjälper andra men aldrig har kunnat hjälpa mig själv, och som vid fyllda trettitre år aldrig har varit när en kvinna."

"Aldrig blir hon min; aldrig. Jag gjorde aldrig hennes kind röd, och det var inte jag som hade gjort den så kritblek nu. Och aldrig skall hon med ångest i hjärtat ila över gatan om natten med ett brev till mig.
Mig gick livet förbi. "